Modermodemet

Bartek (00:00)
Modermodemet! Med mig, Bartek, Patrik och Anders. Välkomna. Hej!

Anders Arpi (00:08)
Tack så mycket. Hej igen. Det var kul att vara tillbaka efter en adäkvat räddning av er. Nej, nu låter jag sådär hemskt igen. Men det var jättekul att få höra på era samtal faktiskt förra veckan, tyckte jag. Väldigt mysigt.

Bartek (00:30)
Ja det blev väl inte speciale, det blev vad var det? Vabb? För dig.

Anders Arpi (00:33)
Precis, den vabben pågick till och med idag. Så att... Ja. Till och från, med min fru. Men som alla som jobbar på distans, så är det att ingen är ledig, ingen vabbar. Ingen får nånting gjort och ingen är nöjd tills barnen är friska igen.

Patrik (00:37)
Oj jävlar!

Bartek (00:47)
Mm.

Rödingers vardagspussel.

Anders Arpi (00:55)
Ja, vad ska vi prata om idag?

Bartek (01:03)
Jag ser Anders att du bokstavligen vibrerar av lust att berätta hur dåligt Baldur's Gate 3 är.

Anders Arpi (01:15)
Oj! Ja, det tycker jag inte att det är, men... Nej, vi skulle prata om spel, sa vi. Jag är ju verkligen en livslång spelperson. Det var ett ord som en kollegas dotter använde om sig själv. Att hon är en spelperson. Tyckte det mycket roligare när jag sa jag kunde bli gamer. Så jag började säga att jag är en spelperson också.

hela mitt liv och spelat och spelade mest. Nu spelar ingenting för jag har inget tid men i teorin spelar jag fortfarande mycket spel. Och tycker det är intressant för jag tror att det är ganska många i vår ålder och i vår profession som mer eller mindre gamar eller har gamat mycket om det är så vad CES för 20 år sen eller om det liksom är

Vår det Warcraft eller allt möjligt? Valheim och så vidare. Det finns väldigt många spel som funnits väldigt länge nu och som många spelar har spelat. Alla blir äldre av någon konstig anledning. Det känns inte som att folk tappar intresset för spel fast man blir äldre. Vilket är lite kul tycker jag.

Därför kan jag prata om spel tänkte jag, fast det inte har lite att göra med tech.

Patrik (02:43)
Långt tystnad.

Bartek (02:44)
Hehehe

Anders Arpi (02:44)
Mm, nu tänker jag vara tyst tills ni säger någonting.

Patrik (02:49)
Ja. Jag ser flott. Vart till först.

Bartek (02:50)
Jag... Nej, du... Jag hade bara en nödraket ute i fall att det skulle bli en tystnöv. Men det ledde som att du hade nått faktiskt att säga. Så kör du.

Patrik (03:04)
Jag känner igen mig lite det som Anders sa. Det är samma här. Jag har alltid spelat men mindre tid nu. Jag vill höra om Anders rant om Baldur's Gate nu som han ska prata om i 40 minuter.

Anders Arpi (03:25)
Jag skulle kunna prata oavbrutet utan någon som lyssnar i 40 minuter. Hota inte om det för då jävlar, nu späller det till.

Patrik (03:35)
Baldur's Gate är ett ganska roligt exempel. Jag har spelat Baldur's Gate 3. Jag förstår varför det är så hypat och varför folk älskar det. Men det är också jävligt stort. Vad är det som du stör dig på med det?

Anders Arpi (04:00)
Okej, då gör vi det här då. Nej, för det första så vill jag säga att... Nej... För det första så vill jag understryka att jag tycker verkligen om Larian som spelstudio. De gör allting rätt, utom för de spelen. Nej, men de gör liksom... De är lite så här gamla skolans spelstudio. Att de gör ett spel och släpper spelet. Så köper man ett spel till spelare. Och nu har de dessutom då nyligen sagt att det blir ingen...

Patrik (04:02)
Och gud, jag ågnar mig redan.

Hahaha.

Anders Arpi (04:29)
Inga DLCs, inga uppföljare. Vi gjorde ett spel, vi är jättenöjda, vi är trötta på att göra det här jävla spelet nu. Nu vill vi göra nästa grej istället. Och det saknar jag verkligen. Att det inte är liksom, nu måste bara kit 4, nu måste Rise of the Fallen Star -extensionen komma, eller vad det är, liksom alltid. Att det bara får vara en sak som man gjort, som är bra och som är klar, liksom. Både som spelare och som konsument så gör det där liksom någonting man saknar väldigt mycket. Att man aldrig får veta att nu har köpt ett spel och det här är spelet.

Det kommer att komma ett season pass. Om du vill ha druid -storylinen i Volhalla måste du köpa till. Det är så mycket att man aldrig får ett paket som är färdigt. Där gör lärarna så mycket rätt. De har också sagt saker som om man gör ett bra spel tjänar man pengar. Inte på transaktioner. Inte på DLC. Gör ett bra spel så kommer man att tjäna pengar.

Till skillnad från många andra som har slagit stort snabbt har de byggt på sina spel under lång tid. Det vinnaste spelet, alltså första spelet, blev rätt gammalt. Det blev en nischad hit, och sen 1 och 2 blev större och större. Det var ju först nu de har blivit ett, vad heter det? Hushållsnamn, som man inte säger på svenska. Så, jag är glad för att de har lyckats och för att de kan sätta ett som varit exempel för hur man kan göra, även när man är typ största spelet det året med Roger i termer av...

lyckadhet. Vad skulle jag säga Patrik? Jag hör inte vad jag ska säga. Nej jag vill understryka mig över det just för att det inte ska bli sådär att jag hatar på spelet för det gör jag inte. Det är ju jättelätt att se varför du har lyckat. Jag köpte in mig på Early Access jättetidigt och spela jämnmärkt rätt tidigt. Och tyckte att det här ser bra ut. Vi får se hur det går ungefär. Och... Ja, bra.

Patrik (05:55)
Men?

Vi kommer att klippa bort allt fram tills nu. Kör!

Anders Arpi (06:20)
Jag vill fylla upp vågskålen i hela ändan innan jag börjar köra. Jag har spelat igenom halva akt, till och med halva akt två spel i andra eftertid. Och hade rätt kul. Det är ju ett sandbox spel som deras tidigare spel också är. Man kan göra jättemycket. Det är öppet. Man kan liksom hitta på, oh shit, det går då. Man kan kasta sådana här där och så blir det sådana här effekter med miljön. Och man kan tända äldre på den här grejen och kasta den dit och det händer. Det är liksom en riktigt sån här... Ett försök att göra ett...

riktigt sandbox -spel. Och jag förstår att de vill efterlikna, liksom, Bootroll -spel i frihetsgrader. Det är ju en omöjlighet att göra, men de har verkligen försökt och lyckats, liksom, bättre än de annan. Det är också påkostat som fan med rösterkortespelare som är duktiga och liksom... Mycket, mycket, mycket content i spelet. Men, nu kommer vändningen. Jag tycker inte att det är det som gör spel bra.

En film som är sju timmar lång är inte heller så bra ofta. Eller en bok som är för lång är inte heller så bra. Eller ett resonemang som är för lång är inte heller så bra. Det får man förstås, Anders.

Patrik (07:30)
Jag tog ordnen i munnen på mig. Jag skojar bara, det så flott.

Anders Arpi (07:31)
Ja, precis. Nej, men det är någonting i den liksom... Det är för mycket för tydligt. Det är också en grej. Jag är verkligen uppvuxen med Ballad of Skates 1 och 2 och Icewind Day och alla de här spelen. Och det färger ju ens liksom förväntningar och upplever sig lite. Men jag kan ändå in öppen -sinnare det här och visste att det skulle vara ett Divinity of Ordinary Nose 3 mer än Ballad of Skate 3 egentligen. Och det tycker jag att det är och det tycker jag är helt okej. Men...

Det som många av de här klassiska rollspelen gör är ju att man får följa den unga inkompetenta hjälten när de upptäcker världen, upptäcker sin plats i en stor plott och sakta blir starkare och lär känna spännande karaktärer som följer med på resans. Det som Baldur's Gate 3 gör och det blir de sen två och delvis ett är att man frontloadar. Här är åtta karaktärer. Alla har en tidsinställd bomb i hjärtat och...

Den här personen är jättehäftig men mystisk. Alla har liksom allt direkt. Det är liksom en Happy Meal. Eller det är tio Happy Meals i ett. Och det tycker jag är lite synd. För att man tappar den här upptäckar glädjen lite. För man vet om att alla de här karaktärerna kommer ha en djup backstory som är jättespännande. En massa twists and turns och massa kopplingar i storyn i stort. Så vet man redan från början att det kommer bli så. Och så blir det ju också.

Bartek (08:36)
Pfft.

Patrik (08:36)
Hehehehehe hehehe he

Anders Arpi (08:58)
Om man jämför med de äldre spelen, inte bara Balloon Skate men äldre skolans rollspel. Eller snarare äldre skolans, jag blir det västerländska CRPG -er får man väl säga. Så är det liksom en mycket mer av en slow burn. Man har en pilbåge och har en medic missile och sen har man mer att göra på jättelänge. För man måste vila och få tillbaka sin medic missile som är värdelös och så där. Och den hela delen att man får vara dålig, man får vara rädd för världen och känna sig vilsiden.

tycker jag är så extremt viktig i hur de spelar känns i termen av att man får liksom.

Man får bli någon sakta men säkert. Upptäcka saker sakta men säkert. Det tycker jag är det största problemet med Battle Cry 3. Det finns ju en story som man upptäcker sin roll i. Att man blir The Chosen One. Som det alltid är. Men det är så uppenbart från dag ett att man flyger igenom Avernus i ett mind flayer ship. Och det är för mycket action direkt. Allting direkt. Så det är liksom min stora gripe med spelet. Inte att det är dåligt gjort eller att det inte är kul. Utan bara att det är...

De gör så jävla mycket och de hade inte behövt göra det. Man kan göra bättre spel med mindre. För mig i alla fall.

Bartek (10:09)
Jag har en reaktion på det. Jag är inte en gamer. Jag tycker att det bara finns tre bra spel. Fyra bra spel. Och ett av de spelen är Super Metroid. Och den är precis det som du säger. När man börjar kan man ju allting döda den direkt. Man kan knappt hoppa.

Och så bygger man upp sin karaktär bit för bit, men...

Och det är inte bara att man får nya färdigheter utan man själv som spelare blir bättre på att kontrollera karaktären rent reaktionsmässigt.

Men sen har jag märkt att senare med Troids spel, de brukar teasa en i början att man börjar spelet med alla färdigheter fullkittad i typ fem minuter och sen så kommer bossen och tar alla kraft ifrån den. Men man får liksom prova på så här häftig kommer det bli i slutet av den här. Sen har de dåliga på massa andra sätt men eller.

dåliga men de är inte lika bra som Super Metroid.

Men det låter som att Baldur's Gate gör det här fast de plockar inte bort. De tesar inte med endgamet utan de typ kastar in det direkt.

Anders Arpi (11:36)
Ja, regelmässigt, spelmekaniskt så följer de ju riktig D &D -progression ganska väl. Att man är ganska kass i början och så där. Eller man har inte hittat så mycket verktyg. Så det är ju inte en fråga om att man får sin power fantasy maxad från dag ett. Utan det är mer kanske story - och karaktärsutveckling som är överladdade från början.

och världen är proppfull från början och allting är coolt från början, allting är spännande. Varenda sted du lyfter på har en magisk gnome under sig som har en quest -typ till dig. Så det är inte så mycket en fråga om att man spel med Karnit blir det OP -daget. Det jag lämnar med mig också är väldigt... Det är ju klassiska fuskkodskrejerna, att det är kul en kvart, sen har man så här, aha... Det är inte kul längre, för man har inte utmaningen kvar. Jag tycker också att det är större när de gör det här, att man får spela en maxad karaktär i en kvart och sen så...

så kommer någon att döda den när man överlever för man har inga skills kvar.

Bartek (12:34)
Mm.

Anders Arpi (12:35)
Men Patrik du har sagt att du gillar baroskritter. Så nu får du försvara dig.

Bartek (12:39)
Mm.

Patrik (12:39)
Okej, jag har funderat lite på det som ni båda har sagt här nu. Jag funderar på att de gamla CRPG -spelen och även gamla rollspels som Icewind Dale och alla de där varför de ofta var enklare. Har inte det att göra mycket med att man inte kunde göra de grejerna som man kunde göra? Man hade bara så oerhört begränsad i processorkraft och minne.

Allt. Du skulle klämma in ett spel på två megg. That's it. Det känns lite som att nu när man inte behöver göra det längre så får du utvecklingen lite hybris. Nu ska vi slänga in allt. Allt ska finnas. Det kanske måste mogna lite. Eller...

Anders Arpi (13:14)
Jo, alltså... Det är flott att köpa.

Patrik (13:36)
Jag håller med dig. Någonting som jag inte tyckte om. Jag tyckte om Baldur's Gate 3. Jag spelade med min lillebror Co -op över nätet. Vi hade jättekul. Problemet som jag har är att jag blir lite för överväldigad av alla val. Det var lite det jag gillade, gammal CRPG och sånt. Det är att du har ett svärd och kan uppgradera det.

That's it, du kanske kan få en pilbåge och en console RPG.

Bartek (14:08)
Vad är C -RPG?

Okej.

Anders Arpi (14:16)
För mig är det synonymt med västerländska datorolsspel men jag tror inte att det är nog inte en term som är konsekvent att använda av någon egentligen.

Patrik (14:22)
Nej, jag tror inte heller. Men jag tänker på typ så här Final Fantasy, Chrono Trigger, den typen av rollspel.

Bartek (14:29)
Devil J RPG. Japanes RPG.

Patrik (14:32)
Ja, jo jo, förlåt, förlåt, det är JRPG. Så jag kan inte ens hålla akronymen rätt, liksom. Ska jag diskonnekta? Nej, men vad var det jag skulle säga? Att...

Anders Arpi (14:39)
Nej, nu har jag underkänt din åsikt direkt här från början.

att det är en ganska lågmäld progression i termer av kraft och...

Patrik (14:52)
Ja, och jag tror att det hade att göra med att man var så begränsad i vad man kunde uttrycka med sina spel. Men jag gillade det. Man hade klara mål att se fram emot. Det fanns ju hemligheter och saker att utforska i de spelen med. Men nu när jag slänger sin bald och skriker tre så tycker jag det känns som... Nu låter jag som Tjurig Gubbe. Jag vill inte, men här kommer den då. Jag tycker det är för mycket val. Jag vet inte vad jag ska börja. Det är för mycket story.

Alla har någonting att säga i 35 dialogrutor och jag vet inte är det här viktigt eller är det bara liksom utfyllnadsblaj liksom. Det är min men jag tyckte om spelet det var kul. Framförallt när man spelar två personer var det jättekul för då kunde man så här. Min lillebror gick in och tog någon fight med någon och jag. In i en krypta och jag hittade en väg.

Anders Arpi (15:33)
Ja, jag håller med.

Patrik (15:49)
In i krypten från andra sidan och sen ramade vi in dem och dödade dem. Mycket sådana grejer och det tyckte jag var jättekul. Jag tror att man har 40 svärd. Ska man jämföra dem? Vilket är bäst av de här 40 svärden? Man kommer in i det här analys -paralysläget där man inte gör något val.

Nej, jag tar det här svärt. Det blir säkert bra.

Anders Arpi (16:19)
Nej, jag håller med. Jag har två reflektioner här innan jag avbryter Bartek direkt innan han börjar prata. Sorry. Nej, säg du först nu Bartek. Jag sparar upp mina reflektioner.

Patrik (16:26)
Klassisk Anders!

Bartek (16:28)
Hehehehehe hehehe he

Nej, men kör du så laddar jag lite extra.

Anders Arpi (16:36)
Man kan inte dra efter andra om man ska börja prata, man måste bara börja prata direkt. Det är liksom regeln. Nej, jag har egentligen två ganska korta... tre saker. Fem saker ska jag... För det första, det här med begränsningarna förr, en förut med nu, vill jag säga ett skämt. Och det är ju att det var Beethoven då och det skrillex nu. Typ. Det var ett skämt. Men det var inte så bra nu i efterhand, känner jag. Så att... Stryker det. Den riktiga reflektionen jag har är att det finns ju genuin...

Patrik (16:45)
Hahaha!

Anders Arpi (17:05)
fantastiska upplevelser, typ AAA -upplevelser idag som God of War, Ragnarok och God of War 1 som är lika med de stora produktioner som bara skrev tre ännu större tror jag och som är liksom voice acting, motion capture, The whole nine yards och ett jävla bra spel båda två men de är bra för att det är en fokuserad story, man följer med en story som är fokuserad, det handlar om far och en son liksom de upptäcker världen lite grann men det är deras

story och deras de man träffar också, de andra karaktärer som också är spännande och intressanta. Men det blir aldrig typ så här vem ska du ha med ditt party och vilka items ska du välja och alltså de, för de är ganska, de spelarna är liksom semi open world, att de är ganska öppna men det är inte liksom så mycket gå och liberata en bas där och gå öppna ett torn där utan det är ganska liksom ändå rätt så styrda upplevelser i Terminal of the Story. Och det tycker jag är ett avspelande underbara och dyra moderna spel liksom. Eller dy...

högproducerade. Så det finns ju ett stort värde tycker jag även i moderna spel. Det inte att jag bara tycker att allt var bättre förr när det bara fanns färre pixlar och dåliga ljud. Så det vill jag ha sagt. Den andra grejen jag har tänkt på kring det här med att man har 40 svärd. Jag håller helt med. Det är någonting som Assassin's Creed serien lite har vänt på nu till slut. De har ju en period då de blev lite mer moderna actionspel och de är fortfarande kvar. Men i

Jag tror att det är i Valhalla, näst senaste level. Så gick de bort ifrån att man får massa loot, utan så får du varje svärde är bra, fast på olika sätt. Det är lite mer så att du ska välja vilka perks du vill ha, situationella bonusar och så där. Det tycker jag är en bättre utveckling. Att det inte bara är plus 1, plus 2, plus 3, plus 4, plus 7 strength och vad är bäst i PC -enten? Utan att det är lite mer att välja spelstil och så med din equipment.

Ja, jag tror att jag hade haft samma upplevelse av BD3 som du om jag spelade det med en till person faktiskt, Patrik. För det är en stor del av det roliga med att man kan labba runt och det kan bli lite galet och det är kul. Åh shit, gjorde du det där. Det är totalt crazy.

Patrik (19:21)
Men jag har spelat det själv också. Nej men det mycket roligare att spela än två spelare.

Anders Arpi (19:24)
Ha, skitsamma då.

Ja. Alltså jag hade kul i spelet. Jag bara kände mitt i akt 2 att jag liksom bara nej jag vill inte spela i spelet nu. Och det var det. Och sen har jag hört att akt 3 ofta tycker många är lite sämre för att det inte var fullt så utflashat fast man är inne i en stor stad liksom. Det vet ni om det sämmer. Men så jag tröttade och kände att jag kan ha spelat någon gång liksom. Men jag har ingen... Inget driv att se vad som händer riktigt alls. Förstår ni också sådär episkt fast abstrakt än så länge.

Så jag drar sig inte med så mycket i det, för det är för mycket high flying odds.

Patrik (20:04)
Något som jag stämmer på i moderna rollspel är att det finns tusen olika begrepp i något påhittat språk. Nej, du måste bort till Blorgark och hämta din kuvax. Det funkar exakt lore. Det är något som jag har svårt för också. Jag vet inte hur många som är...

Anders Arpi (20:17)
Hehehehe

Bartek (20:21)
Lore.

Patrik (20:34)
sådana termer man kan hålla i huvudet samtidigt och hålla reda på dem. För jag brukar efter... I Baluskite 3 var det lite som är. Man spelte någon timme eller sånt och bara odrar ordet känner jag igen. Men jag har inte en aning om vad det är för något.

Anders Arpi (20:52)
Historien är ju väldigt mycket så. Det är absolut. Det är mycket sånt.

Patrik (20:52)
Så, så...

Exakt. Så... Och då brukar jag få den här känslan att jag har missat någonting. Så här, shit, har jag missat någonting nu? Jag vet inte, hur känner ni inför... Eller tycker ni det är bra med massvis så mycket lår att man kan få ner det i 40... böcker?

Bartek (21:21)
Ja, så där.

Lore kan vara bra, det kan vara såhär tolken lore, väldigt genomtänkt eller så kan det vara...

David Eddings Wheel of Time lore där det är ord och bajsa ner första som kommer. Bara så att man ska få maximalt antal sidor. Jag tycker att den mesta loren är som det senare.

Jag sitter här.

Patrik (21:47)
Du tycker ordbajslåren är bäst?

Bartek (21:51)
Nej, jag tycker att den mesta rollspelslåren är ganska dålig, lågkvalitativ lår.

Patrik (21:56)
Aha okej, missförståel.

Bartek (21:58)
En sak som jag sitter och funderar här på är att jag hade en en en rant om open world spel.

För jag blev bränd först av Daggerfall för det var så jävla hypat att man skulle kunna göra vad som helst. Man skulle kunna komma till ett stort slag och så kunde man välja sida och så skulle det bli olika storylines beroende på vem sida man valde och så köpte jag det på lanseringsdagen.

Det var så dåligt, det var så jävla dåligt. Det var super buggigt och allting var random generated.

Öh!

Anders Arpi (22:40)
Stod det kanske A Living Breathing World Where Your Actions Actually Matter? Det brukade stå det på alla spelboxar på den tiden.

Bartek (22:45)
Ja, precis. Ja. Och precis när jag höll på att hela mig själv efter den upplevelsen som kom Baldur's Gate 1 och gjorde typ samma sak fast det var inte random generator utan det var bara jättemycket content och man gick runt i den där liksom stan i början och så tänkte jag ska det riktiga spelet börja eller liksom är det här någon slags intro och sen insåg jag nej men det här är

Patrik (22:46)
Hehehehe

Bartek (23:15)
Spelet. Och så vill jag ränta om att jag hatar Open World -spel men så insåg jag att alla mina bra spel som är Super Metroid, Zelda 3, Half Life 2 är inte lika mycket men

Ehh...

fanheten.

Näst senaste Zelda, Breath of the Wild. Alla dom är ju typ open world. Men vad är det som skiljer dom från andra open world? Det är dels kvalitén på liksom loren och content och stämningen.

Patrik (23:59)
Det är inte så mycket lore i Breath of the Wild. Den som finns är ganska befäst genom de andra spelen. Det är inte mycket att hålla reda på. Du kan börja spela...

Bartek (24:04)
Nej det är...

Ja, och den uttalas inte så explisit, utan man får hinta det. Man får hitta någon gammal ruin där man ser att här hände någonting. Men det trycks inte ner i halsen på en som med andra spel.

Patrik (24:30)
Sen kan skillnaden också i Link to the Past som du nämnde Super Metroid och även Breath of the Wild, det är ju att det är öppna världar men du är samtidigt begränsad i var du kan gå. Det var lite som jag tänkte på GTA 3 tror jag var, första tredimensionella gta. Eller det var väl så i de tidigare GTA 'n med. Men då var det såhär, det var open world, fast du var

Bartek (24:52)
Mm.

Patrik (24:58)
Bron var inte sprängd, så du kunde inte ta dig över till andra sidan. Det blev en stor grej. Man undrade vad som finns på andra sidan bron. Det tycker jag inte man upplever så mycket nu. Nu är det att du kan gå överallt.

Bartek (25:00)
Mm.

Patrik (25:14)
Alltså att det inte är någon... Det är inget som hindrar en liksom. Det inga... Ingen... Jag vet inte. Världen kanske är jättestor, men de är inte så spännande.

Bartek (25:18)
Ja.

Nej, fan det var ju ett tillspel som jag inte glömt bort. GTA San Andreas, det var ju...

Patrik (25:27)
när allt är tillgängligt från början.

Bartek (25:36)
Men det är samma sak där. Det är stämning. Det finns ändå en plotline som man följer. Även om det är open world så finns det någon slags övergripande story arc för... Det finns faktiska karaktärer och det finns en övergripande story arc för de alla.

Mm.

Patrik (25:56)
Mm.

Anders Arpi (25:58)
Jag tycker att Breath of the Wild är för att köra på.

Bartek (25:58)
Vad fan heter det där spelet?

Där det bara var en tom värld och så red man runt på en häst och så fanns det 16 gigantiska bossar som man slogs med. Det var typ hela spelet. Ja, precis!

Anders Arpi (26:11)
Shad of the Colossus.

Patrik (26:16)
Det är en väldigt bra spel.

Bartek (26:19)
Det är samma sak där, det är bara stämning, det är nästan ingen story alls.

Anders Arpi (26:19)
Det speklar ljud.

Patrik (26:27)
Nej, det kanske är alltså när man... när man...

Anders Arpi (26:27)
Det finns ju en trend i moderna sådana här souls, alltså Dark Souls 1 satte väl den trenden liksom i modern tid men det är ju det här att världen finns runt den men man som vi pratar om matar sig inte med lore i text så mycket utan man upptäcker man får en känsla av världen genom att spela den och man kan hitta små grejer där man förstår små fragment men

Det är inte att förstå, okej, det här kungarriket heter Kinky Bonky och det var ju krig då och därför är kejsaren, just det här loregrejen som man skiter i så mycket. Ja. Just för att det inte det som är det roliga. Jag är ju också botrollspelare. Nu har jag försökt få tid att göra det i många år, men jag är fortfarande i själen en pen -och -papperrollspelare. Och där pratar man mycket om...

Bartek (27:07)
Det var mycket roligt sagt.

Anders Arpi (27:24)
om typ Show don't tell, alltså att man i spelet upptäcker världen. Inte att man får en lore dump, man måste läsa hundra sidor lore för att fatta kungalängderna och arvsrätten i det här riket och kriget mellan alverna, det där som är skitsamma. För det som är kul i spel och rollspel är att upptäcka karaktärerna själva, att upptäcka världen utifrån deras ögon och

skapa band och... Alltså, äventyr är jättekul, men... Då kan man lika... Då kan man lika spela ett brädspel man bara vill vinna. Alltså, mekaniskt bemöstrande är ju roligt, men... Det behöver man inte i rollspel för att få. Och det är väl lite det där som jag tycker saknas... många modellen av rollspel, att de fokuserade på att berätta om världen. Man får en sån lore -dump direkt. Man får liksom en...

Exposition, vad heter det, monolog från när man träffar direkt för att man ska fatta allt. För att annars kan man inte förstå världen, annars är som att man inte kan njuta om man inte förstår allting. Som du säger på att det är för mycket fakta, för mycket information man får direkt. Och det är trotsamt, jag håller verkligen med det. Jag tycker att det är också billigt, inte billigt, det fel ord, men det är ett lätt sätt att fylla ett spel. Om du är ett rollspelare eller vad det är, men liksom med...

lore och prat om världen och text om världen och om man hittar böcker man ska läsa om världen och så där. Det kan man göra men om man jämför det med typ... Jag tycker att The Witcher 3 är ett väldigt bra spel. För där upptäcker man världen genom spelarna väldigt mycket. Questsen är väldigt fokuserade på världen och människorna i världen.

Patrik (29:05)
Slut priser, ta det som exempel.

Jo, fast det här kan du också ta del av den lore. Du tvingas inte läsa igenom femtonsedetexter, men om du vill veta mer om den här grejen så finns det jättemycket i spelet att ta reda på. Jag gillar Witcher 3, ett av de spel som jag har spelat mest tror jag.

Anders Arpi (29:35)
Mm, är det ett fantastiskt spel, verkligen.

Patrik (29:37)
Jag vet inte hur många timmar lagt på det. Men tack vare att man gjort det så är världen intressant också. Första gången jag spelade truntade det väldigt mycket i runtliggande saker. När man spelat om den så här så... Jag vill veta lite mer om varför han flyttade dit. Kan man göra det?

Anders Arpi (29:40)
Säkert fem, fem tio timmar säkert.

Vart så?

Patrik (30:07)
till exempel på spel med mycket lår men som gör det intressant ändå.

Bartek (30:12)
Witch är ju baserat på en polsk fantasybokserie och jag försökte läsa den på polska och det gick inte för att jag har någon konstig kombination av att kunna tillräckligt bra påska men att vara liksom, ha tillräcklig distans till den att alla fantasyord lät fruktansvärt töntiga.

Patrik (30:40)
T -

Bartek (30:40)
Heckskubben satte sig ner och gjorde sin filifionkadryck för att slåss mot Hattifnattarna. Så lät det ungefär i mitt huvud när jag läste det.

Patrik (30:50)
Tycker du att låter som all fantasy på svenska?

Anders Arpi (30:53)
Ja.

Bartek (30:54)
Sen försökte jag läsa den på engelska men då liksom det lingrar kvar alla de här töntiga orden i bakhuvudet så den liksom förstörd för mig så kommer jag aldrig kunna läsa eller spela Witcher.

Patrik (31:11)
Men jag tycker du borde ta en titt på Witcher 3 faktiskt.

Anders Arpi (31:14)
Nej, spela om Zelda 3 istället bara.

Var nöjd med det du har.

Patrik (31:19)
Jävla bakåtsträvare.

Bartek (31:22)
Jag har lite hot take dynamit. Alla spel inom Super Nintendo, alla retro spel är ganska dåliga.

Anders Arpi (31:38)
HUUUU

Patrik (31:40)
Hehehehe

Bartek (31:40)
Det är nostalgins rosa glasögon som gör dem bra, men om man verkligen går in och spelar dem så är de inte speciellt roliga.

Patrik (31:47)
Japp.

Ja, jag håller faktiskt med för jag laddade ner, eller jag laddade inte ner. Jag köpte en sån här retro hand held konsol för några år sedan. Där man kunde installera helt lagliga rooms på saker. Rooms som man har köpt helt lagligt. På lagliga sidor. Jag kommer inte ihåg vad den heter. Men det här var åtta år sedan var jag säker att jag köpte den.

Bartek (32:05)
Hahahaha

Anders Arpi (32:06)
Är den Ambernic?

Patrik (32:18)
Och då tänkte jag, jag spelade om alla de här nedspelarna som jag spelade när jag var liten. De var inte alls roliga. Man har ett minne av att de är fantastiska. Men så spelade de... Nej, de var inte så roliga. Det kanske var perfekt att vara de spel man hade. Men gränsen går nog någonstans vid Super Nintendo tror jag. För där finns det en hel del roliga spel fortfarande.

Bartek (32:45)
Ja men typ Super Metroid, du kan gå in, det var någon på Kodsnackslacken som gick in blind nu och spelade Super Metroid och jag tyckte den var jättebra. Kommer inte ihåg det om du var en.

Patrik (32:56)
Super Metroid, de spel jag spelat om senare år på emulator. Super Metroid, Link to the Past, Secret of Mana, Chrono Trigger och Final Fantasy 3. Det var fortfarande ett bra spel. Men däremot, om du spelar Zelda 1 till exempel.

Bartek (33:11)
Just this.

Patrik (33:26)
Jag fattar inte hur man kunde klara av det. För det är fruktansvärt svårt.

Jag vet inte om ni har spelat det senare till men det är en fruktansvärt svårt spel.

Bartek (33:37)
Det var det enda vi hade.

Patrik (33:40)
Jo, då satte man och nötte det och blev bra på det, men...

Bartek (33:43)
Det var det eller gå ut och leka med kottor och pinnar.

Patrik (33:47)
Ja, delitså.

Anders Arpi (33:49)
Jag jobbar i Smedjan. Vi hade inte Nintendo hemma när jag var liten. Vi hade dock Sega 8 -Beatars ett tag. Så jag spelade väldigt mycket Alex Kidd. Vi hade typiskt Nintendo At Home som var Sega 8 -Beatars. Som också har Super Mario At Home som är Alex Kidd. Som är en dålig knock -off på Super Mario. Ja, jag klarade det. Spelade till en saxpåse mot bossarna. Väldigt kul, minns jag.

Patrik (33:52)
Hehehehehe

LOSER!

Alex skitspel var ju fantastiskt.

Anders Arpi (34:18)
Jag tror att du var helt rätt, Patrik. Jag tänker att det är en sån här grej att NES -eran av spel var bara en typ så här... Kolla, vi kan bygga en spelmekanik. Man kan gå runt och slå monster här och få ett svärd. Och så kan man gå runt. Det är jättebra. Och det är spelet. Men...

Bartek (34:36)
Även känns som id Software -doktrinen.

Anders Arpi (34:39)
Ja, typ. Men sen kom någon slags förmåga att göra både tekniskt och på SNES och senare att göra mer saker tekniskt men också att man fick en idé att man kanske kan bygga på upptäcktsglädje eller på svårare utmaningar som inte bara är att det är jättemånga fiender och du kan gå en ruta i taget och de kommer att skjuta dig. Som är en tråkig utmaning. Så jag tänker att det är en naturlig utveckling att man kommer förbi den här första initialen och bara, åh det går att göra spel. Shit, då kan man slå monster.

Eller ja, Tetris liksom.

Bartek (35:13)
Ja, speciellt de tidiga Super Nintendo -spelen, då var ju extremt... Vad är ordet jag letar efter? Det fanns någon glädje bakom dem som typ Pilotwings. Du ska typ gå igen flygskola och flyga flygplan och hoppa fallskärm och flyga jetpack. Det är liksom ingen... Det är inte en hög åttsare för att...

Sockerstinnat tolvåringar skulle vilja gå i en flygskola.

Patrik (35:45)
Det spelade väl bara byggt på det här Mode 7.

Bartek (35:51)
Jo, precis, exakt. Men de tog ut svängarna.

Patrik (35:53)
Vi har mode 7, vad kan vi göra med det? Men det är intressant att det ändå blev pilotskola istället för det.

Bartek (36:00)
Ja, för det var ganska roligt när man kom in i det. Det var liksom...

Patrik (36:05)
Jo, nu...

Anders Arpi (36:06)
Men nu kommer jag med en fråga här. Vad spelbett är det för?

Bartek (36:11)
Det var väl vi som var mindre griniga?

Patrik (36:12)
Tror man minst om bättre.

Ja, det tror jag med.

Bartek (36:18)
och mindre kräsna och vi hade eonor av tid att lägga på att komma in i ett spel.

Anders Arpi (36:25)
Men då är följdfrågan är moderna indiespel bättre? Är de också ungefär lika sådär?

Bartek (36:38)
För...

Patrik (36:38)
Kan du dra ett exempel på ett sådant spel? Jag kommer inte på något.

Anders Arpi (36:43)
Ja, det finns jättemånga moderna indiespelet, eller moderna indiespelet är fel ord. Det är väl snarare spel inspirerade av dåtidens snes hits som nyligen kom i det här, ja vad heter det? Sea of stars precis, ett bra exempel på ett sådant spel.

Patrik (36:55)
Sea of Stars. Det var bra. Och det tror jag... Där fick de med det som... De fick med känslan av hur det kändes att spela ett sådant spel fast mycket bättre. Om ni förstår vad jag menar. Alltså när man... Alltså man har ett minne av hur det var att spela Chrono Trigger när man växte upp. Men Chrono Trigger... Det är ett bra spel men...

Bartek (37:12)
Sea of Stars nu.

Anders Arpi (37:15)
Det var en stor hit.

Patrik (37:25)
Det är inte så bra som man minns det. Men de lyckades göra ett spel som man minns de, inte som de faktiskt var. Ni förstår vad jag menar.

Anders Arpi (37:27)
Nej.

Det där var en sån grej när Diablo 2 Resurrected kom. Att man spelade det och så bara, det här ser ut som jag minns det. Jag ja det här är en hansmål. Det här såg inte alls ut. Så såg man på riktigt och så kräks man för att det är så fult. För man har minne av spelet på det såg ut att vara som liksom är uppressat i minnet till idag. Men egentligen var det inte så bra eller snyggt. Kanske.

Bartek (37:54)
Mitt minne av Diablo är att första halvtimmen var helt mindblowig. Man var inne i stan, man gick ner i kryptan, man slog som ett skelett, man mötte på The Butcher.

Anders Arpi (38:10)
Slaktaren med FWB. Kör du inte på svenska då? Nej, inte jag heller faktiskt.

Bartek (38:13)
Nej, jag gjorde faktiskt inte det. Och sen var det typ... Ja, och sen har du 28 likadana nivåer, randomgenererade.

OJ!

Ehm...

Patrik (38:28)
Hej då!

Bartek (38:28)
Nej, jag tror aldrig jag spelar mer än tre, fyra nivåer efter The Butcher.

Patrik (38:35)
Jag vet inte om den stora behållningen för mig med Diablo var när man spelat tillsammans med någon över seriäl påk...

Anders Arpi (38:42)
Okej, farbror... eh, farbror morfar, Patrik.

Bartek (38:42)
Ja, jag hade inga vänner så jag visste inte.

Patrik (38:47)
Eller förlåt, jag menar via Wi -Fi. Nej men då blir spelet mycket roligare kommer jag ihåg. Då kan det hjälpas åt och...

Anders Arpi (38:50)
Via BlueLink eller nånting.

Jag älskade Diablo 1 och Diablo 2. Jag spelade Diablo 2 i princip tills jag var 25. Jag tänker ofta på när jag spelade, när jag var 12 -åring och min brorsan spelade Diablo 2 ihop med en kompis i typ högstadie, gymnasietidigt ålder. Att man satt och gjorde cowl är väl om och om igen. Det var så jävla roligt.

Spela samma level om och om igen med samma bild. Man kan inte respecka någonting i bland tid. Det kom ju senare i när de patchade Evo 2. Men det kom ju inga respeks. Man kunde bara ha sin bild. Tryckte man fel hade man fel skill i resten av spelet. Och så körde vi samma level om och om igen för att få lite bättre loot någon gång. Och jag minns det som en kärlek att jag kände en oro över hur fint det var. Men det är ju skittråkigt egentligen. Jag skulle aldrig spela det idag.

Så det är någonting där, ålder och minnen och de andra tider som tar nåring. Men också någon slags bemästrande att man får liksom att man har tid att grinda och det blir kul att hitta liksom till slut hitta en Windforce som jag aldrig hittade. Det liksom det svåraste Ida Witts Veld att hitta. Men ja, det är konstigt där med en hostalgi på något sätt.

Patrik (40:12)
Det kan också vara så att man var dum i huvudet när man var tonåring.

Anders Arpi (40:15)
Ja, men säkert.

Jag tänker ofta på det att det finns många moderna spel. Även som Diablo 3, Diablo 4 och Path of Exile. Alla de moderna action RPG -erna som kom med i Diablo DNA. De bygger konstant på och måste ligga på mer och endgame. Ingen är nöjd med att bara köra cowlevel, som jag var när jag var 12. Det måste komma en ny season ladder, nya klasser och progression. Det måste finnas någon oändlig stegring.

Det är synd för då får man inte det här emergent gameplay. Allt det här för att säga är att Baloroskites 2 har inte blivit sämre. Det är fortfarande en av de bästa spelarna någonsin. Jag spelade om det senaste gången för något år sen. Jag spelade om det 10 000 gånger i överdrift. 20 gånger kanske har jag spelat det genom. Men det är ju såklart...

del av deras nostalgi och sådär. Det inte så bra egentligen. Men det kanske förklarar min reaktion på BG3 också. Det inte BALUZSKY 2. Det är ungefär min känsla när jag spelar det. Men jag är en av de människor som hade velat se att BALUZSKY 3 bara var samma motor och bara mer av samma spel. Jag är så väldigt nöjd med det. Men jag är i minoriteter och det är helt okej.

Patrik (41:41)
Okej farbror, kanske det är dags att lägga sig ner nu.

Anders Arpi (41:42)
Ja, jag tror det är snabbt.

Bartek (41:49)
Vad spelar ni nu för då?

Anders Arpi (41:51)
Ehh, ingenting.

Patrik (41:54)
Spelar.

Ööööö

Anders Arpi (41:56)
Ghost of the Shima, det är ju en väldigt bra spel tycker jag. Om man tar bort uppmörkningarna så är den bättre.

Patrik (41:58)
Exakt, Ghost of Tsushima.

Mm, det hade varit coolt. Jag tycker det är helt okej med storymässigt så kan man hålla reda på. Det är väl fyra karaktärer som är viktiga.

Anders Arpi (42:06)
Ja, vi vill ha det.

Patrik (42:15)
Jag vet inte, det är kul. Men jag har spelat igenom det innan, jag spelade igenom det andra gången.

Anders Arpi (42:18)
Håll upp!

Jag har gjort nyligen exakt samma sak, intressant. Spelar du på lethal? Lethal difficult i råd i frågan.

Patrik (42:27)
Ja, nej, nej, nej, herregud. Klarar inte av det. Jag är för dålig.

Anders Arpi (42:29)
Nej, jag är besviken.

Det är helt okej.

Bartek (42:36)
Patrik, är inte du som tycker att alla boss fights borde vara optional?

Patrik (42:41)
Ja, jo det är jag som tycker det. Det är mycket jag tycker allting ska vara optional i spel. Så jag hatar att grinda. Speciellt Bossfighter. Nu kommer jag inte ihåg vilket spel det var vi snackade om.

Anders Arpi (42:50)
Ja.

Bartek (42:57)
När man startar spelet frågar man om man är en medelålders pappa som bara har 20 minuter att spela. Ja, okej här har du... Här har du dead mode.

Patrik (43:06)
Ja, exakt. Men det är många såna här hardcore -spelare som tycker att det förstör spelet på något sätt. Men jag fattar inte. Det är väl bara till att det inte gör det. Tänker jag.

Anders Arpi (43:20)
Ja.

Bartek (43:20)
Ja, precis. Ge min karaktär en...

Patrik (43:25)
Men de har gjort en jäkla...

Bartek (43:25)
En konstig mössa så att man ser att jag är en...

Anders Arpi (43:29)
Är det såhär med öron flarpar kanske?

Patrik (43:30)
I de här fancy remakes som har gjorts till Nintendo Switch, där har vi ju byggt in cheats. Så om man inte orkar sitta som man gjorde när man var 14 och lägga timmar på att döda en boss så kan man bara... Allt varje slag tar 9999 och så är det två sådana och så är man färdig.

Bartek (43:31)
Hahaha

Anders Arpi (43:58)
Jag vill bara förtydliga här att Patrik pratar om Pixel Remakes, inte om FF7 Reborn eller vad de heter. Eller Eller Pixel Remaster eller vad de heter. Så att det inte är någon otydlighet för våra många intignerade lyssnare som sitter och lyssnar och är jättearga på dig. Ja. Alla två. Ja, och det där är ju faktiskt med i Sea of Stars. Man kan equipa items som liksom typ såhär, det är lättare i stiderna. Du kan få bonusar och diverse liksom.

Patrik (44:04)
Exakt.

Alla två... Våra föräldrar. Alla tre.

exakt. Ja. Fast där klippade jag faktiskt inte om för jag tyckte inte det var så svårt och där hade det förstört lite av upplevelsen.

Anders Arpi (44:30)
Well, well, well. Men det är... Jag tycker att det är helt okej. Jag är ju lite av en Dark Souls -tunt att jag tycker att det ska vara svårt och det är kul. Det är därför jag inte spelar några spel längre. För jag har inte tid att spela dem så.

Patrik (44:38)
Amen!

Nej men jag skippade inte dem.

Anders Arpi (44:43)
Nej, jag förstår det. Generellt är jag nog mer åt att man ska dö och kasta ut hållning i väggen och sen ska man klara det och bli en bättre människa efteråt. Alltså internt, man kan bli en utvecklande fas i livet av spelar och spelar tycker jag. Men jag kan ju inte göra det längre, jag har inte tid och inte ork att bli upprörd och jag dö på samma boss femtio gånger i rad.

Bartek (45:03)
Jag var helt emot den åsikten och jag är fortfarande förutom ett spel och det är Ninja Gaiden Black eller vad den heter till Xbox.

Patrik (45:14)
Det var ju svinnsvårt. Jag köpte det och lämnade tillbaka.

Bartek (45:17)
Det är svin svårt tills man fattar att man måste liksom...

Man måste fatta rytmen i striderna och hur kan man göra det så kan man nästan köra dem med förbundna ögon. Det blir någon slags flow muskelminne historia.

Patrik (45:37)
Jag kommer...

Kom nu aldrig dit.

Bartek (45:44)
Nej, precis som du säger, man måste nog vara kanske inte 16, för jag var nog inte 16 när det kom, men man måste ha liksom...

Ingen som är beroende av en

Patrik (45:59)
Det är en grej som jag älskar med PS5. Det en sak som gör PS5 bättre än andra konsolver. Om du trycker på start pausar den oavsett var man är. Jag tror att de har eftersom alla spel stödjer det. Att de har nån licensieringskrav för att få slappet spela. Tryck på start och då man komma till en pausmenu.

Kopen är perfekt när man sitter och spelar. Kommer dottern att hjälpa med någonting? Man måste iväg helt enkelt. Man ska bara trycka start, så kommer man tillbaka senare och så fortsätter man att spela.

Anders Arpi (46:40)
Hör er helt med. Jag värderar också det väldigt högt. När jag bytte från Series S till en PS5 var det det första jag tänkte på. Åh, alla spel har det här, vad skönt. Man kan inte spela såna här rogue -likes där man har tio timmar investerat i en run och så måste man bara dö för att någon måste äta middag. Det kommer liksom inte.

Patrik (46:51)
Dennais.

Lessen älskling, pappa spelar. Det blir ingen middag idag.

Anders Arpi (47:06)
Jag håller på att slå rekord här nu. Jag hade några mer funderingar om vad det är. Jo, angående att jag inte spelar så mycket spel. Jag har ju inte jättemycket tid att spela som alla andra som har helt sitt jobb på familj och barn och så där. Men även när jag har tid att spela så fyller sig ofta av en ganska tydlig tomhet i att liksom jag måste ha någonting att spela. Det vore kul att göra någonting i min fritid nu som är roligt för mig. Typ spela ett spel.

Så måste man säga, okej vad ska jag spela? Okej, två timmar kvar. Något kul? Nej, det här var inte kul nog. Nästa spel. Det här var inte heller kul nog. Det är som ett recept för att ingenting ska vara kul att spela. Att man har en stress över att slappna av.

Bartek (47:47)
Det är som när man har gjort lunch och så ska man sätta sig och titta på något på Netflix medan man äter lunch och så försöker man hitta det optimala för man ska verkligen mjölka det här tillfället och så är typ lunchen kall och stel innan man har hittat något.

Patrik (47:47)
Men det är...

Ooh.

Anders Arpi (47:52)
Ja.

Patrik (47:57)
Hehehehe

Det tycker jag tråkigt med Playstation Plus och Xbox Game Pass är att det finns så mycket att välja på att det är så svårt att välja ett spel. Jag vet inte om det var att man inte var lika kräsen förut men man gick iväg och köpte ett spel och så satt man och spelade det. Nu har man så mycket val.

Så, ja, det tror jag med.

Anders Arpi (48:32)
Men jag tror att du har helt rätt. Jag vet ju, hade jag köpt Sea of Stars när det kom och bara haft det på min PS5 hade jag ju klarat det av laget 2. Jag säkert älskat det. Istället spelade jag typ två timmar in och bara så här, det här är kul men nej, vi får se. Och sen tar jag bort det någon vecka senare. Ja, och det är också som att det någon slags att man måste så här, det måste ge mig rätt upplevelse direkt. Jag tänkte att inte kan jobba för att få någon payout här. Jag ville bara ha det bra från början. Det är därför jag gillar mycket av de här cinematiska God of War.

Patrik (48:48)
Lite formel.

Anders Arpi (49:02)
Last of Us, som är liksom... Du är in i en film direkt och sen skjuts ut som zombies och sen är det en film igen. Och det är helt okej, det är ett jättebra spel om man vill ha det. Men det finns bara så många sådana spel att spela igenom. Som är lite av en on -rails -story med lite bra action i mellan. Och den där är ju PS5 jättemycket bättre än alla andra plattformar, tycker jag.

Bartek (49:23)
Vad tycker du om Metal Gear?

Anders Arpi (49:26)
Jag har spelat genom ettan, denna som är Sniper Wolf och Psycho Mantis och så vidare. Spelat igenom på... Nej, precis. PS1 -versionen tyckte jag om. Spelade om den när det kom, spelade om det på GameCube mycket senare. Utöver det har jag ingen relation till dem egentligen.

Bartek (49:32)
Ja, alltså inte NES.

Patrik (49:34)
Det är nästheten, PS -heten.

Bartek (49:47)
Jag har faktiskt inte spelat då men jag vet att ett vanligt klagomål är att det är mer cutscenes än spel.

Patrik (49:48)
Han har väl gått... han...

Anders Arpi (49:58)
Ja men just det, jag spelar ju femman nyligen och den börjar ju med, alltså på allvar, jag tror att det är en timmes typ psychotrip på någon slags mentalsjukhus som är på en lång film där du spelar lite grann och sedan blir det en open world shooter liksom. Så ja.

Patrik (49:59)
Ma -

Bartek (50:13)
Mm.

Patrik (50:15)
Vad heter han? Hideo Kojima? Han har väl tagit det till sin extrem. Alltså 40 minuters cutscene. Han ville egentligen göra film men han fick bara jobb på att göra tv -spel.

Bartek (50:18)
Mm.

Hans twitter är jätterolig att läsa för det är verkligen Jag tror att han har jätte djupa tankar men han är inte jätte bra på engelska så det kommer ut som världens pappatweet istället

Patrik (50:45)
Vad sa du?

På Twitter så här.

Bartek (50:52)
Nej, på X.

Patrik (50:54)
Äh, på X, förlåt. Måste kolla.

Bartek (51:00)
Jaha, nej hörni. Pojkar, jag måste tillbaka till mitt. Ska vi säga så för den här gången. Det var roligt att prata om spelet. Den kan vi göra flera gånger.

Anders Arpi (51:06)
Ja.

Jag kan säga att jag aldrig känt att jag babblat så mycket och sagt så lite och har så mycket kvar att säga på samma gång. Så det är dags att sluta nu. Skönt. Prata om att det är skönt med spel, man kan pausa för att man måste ju ha andra saker i livet att göra också. Och akko -v. Det är en bra, vad ska man säga, innehållsförteckning tycker jag.

Bartek (51:16)
Men det är kredot för den här podden så...

Vi säger väl så. Tack för den här gången. Hej.

Anders Arpi (51:35)
Okej, tack och ha det så bra. Hejdå.

Patrik (51:38)
Hejdå! Tja!